Livet i småbildsformat. Något jag knåpade ihop så här på kvällskvisten. Instagram är en fantastisk app och jag är lite smått beroende av den, även fast jag inte kanske är den mest hängivna instagrammaren själv. Ibland finner jag liksom inte någon funktion i att lägga upp en bild på mitt köksbord som är sönderbombarderat med papper och böcker och lite mer böcker. Någon tycker säkerligen att det är ytterst underhållande. Jag tycker mest att det är stökigt på köksbordet. Så jag brukar uppdatera när jag hittar på roliga saker. Eller när jag tycker att Johan är söt. Det finns flera bilder på honom antingen när han sover eller när han är nyvaken. Hans hämd är att filma mig när jag lagar mat och dansar konstigt. Så det går ingen nöd på honom.

Idag tänkte jag skicka en extra kärleksfull tanke till min kära svägerska och hennes karl, för de har faktiskt varit ett par i två år idag. Och det mina kära vänner, är inte alls dåligt! Jag gillar kära människor och tycker att all kärlek i alla dess unika former bör hyllas. Sen vill jag ju uppmärksamma Emma eftersom hon faktiskt under de senaste åren blivit en bättre och bättre vän till mig och sådant ska aldrig tas för givet. Så fina Emma, hoppas ni får en underbar helg på landet, det är ni förtjänta av!
Grattis finisar för typ tredje gången?!
<3

Idag blev jag återigen lurad. Ni behöver lite bakgrundshistoria först. Igår inhandlade jag och kärleken i mitt liv fantastiska balkongmöbler. Johan skruvade och skruvade tills han fick blåsor i hela handen men oj så fantastiskt det känns att ha riktiga möbler på balkongen! Jag började direkt ha visioner om alla de fantastiska kvällarna jag ska ha där, sippande på en stor kopp te och förundras över den vackra norrländska natten som på något underligt vis knappt ens börjar. Romantiseringen började ganska snabbt som ni kan se. I vanlig ordning.

För att återgå till lurendrejeriet... Jag vaknade vid strax före sex av en mardröm jag inte hade några som helst intentioner att återgå till så jag gick helt enkelt upp i ren protest. När jag kommer ut till vardagsrummet ser jag att solen skiner som om det vore mitt på eftermiddagen och himlen är sådär magiskt ljusblå som man mår sådär fantastiskt bra av. Min första impuls är att gå ut och sätta mig i våran nya soffa ute på balkongen. Jag smög fram till termometern för att se om min känsla av total medelhavsvärme som tidiga mornar längre söderut verkligen kan bjuda på. Den visade 0,4 grader. Jaha, tänkte jag. Det är ju inte minusgrader i alla fall. Så vädret, det är andra gången du lurar mig denna vår. Förra gången var det -14 och nu var det iallafall plusgrader.


Sommaren. Jag längtar efter dig.

Här är allihopa, utanför den vackra entrén till Villa Fridhem. Ja, förutom jag själv förstås eftersom jag var bakom kameran.


Vi startade med lite champagne.


Fina Emma <3 och våran hjortapertiff med trattkantrell och massa annat mums på.


Jordärtskockssoppa med en kalixlöjromstoast med smetana och inlagd rödlök var förrätten. Sedan var det mörad oxfilé som var så ljuvlig (!) serverad med mandelpotatispuré och diverse andra godsaker.


Här sitter vi och har det bra! Johan syns i spegeln, hehe.


Här kom den absolut magiska efterrätten. Det var en kardemummabrulé, med jordgubbskräm, marshmallows, maränger, färska jordgubbar, färska rabarber och en 'rabarbersträng' som nästan var det allra bästa.

Ja, det var verkligen en kulinarisk upplevelse. Alla var lika lyriska när vi gick därifrån. Matfest, skrattfest och vinfest kan sammanfatta kvällen.

 

Denna bild har figurerat lite överallt i mina sociala nätverk de senaste dagarna och eftersom jag inte är den som är, så måste jag ju bara erkänna att tja... Jag vill också berätta vilka jag har läst!

Jag har läst hälften av dem. Mycket tack vare att fantasygenren på något sätt har varit mitt intåg i litteraturen på riktigt. Jag slukade många böcker innan jag kom över Harry Potter och Sagan om ringen-triologin men det är väl de första riktiga böckerna jag har läst. Förstå att jag som elvaåring läste Sagan om de två tornen! Japp. Kan knappt tro det själv.

Annars har jag förstås läst Anne Franks dagbok, Twilightsagan och DaVinci-koden. Jag skyller allt på min ungdom. När jag läste allt jag kom över. Eller tja, Twilight var jag säkerligen nästan tjugo år gammal, men det kan man väl räkna som ungdom?

Auster gör mig redan galen. Postmodernismen gör mig galen. Ena stunden vill jag slå någonting hårt i huvudet på Paul Auster för han gör mig så fruktansvärt förvirrad och andra stunden vill jag tillbe honom för jag tycker att han är så briljant. Likaså med postmodernismen. Det är inte relevant i detta avseende vad det är som jag gillar och ogillar, men för mig, den inskolade litteraturteoretikern (?!), kan jag ta i hand på många av postmodernismens tankesätt angående litteratur. I intervjun jag tidigare la upp med Auster him self, säger han att om man blir galen av New York-triologin är det dags att sluta läsa. Synd bara att jag inte har något val. Nedanstående citat från de sista sidorna av "Det låsta rummet" beskriver ungefär hur jag känner men också hur hela boken är uppbyggd. Önska mig lycka till. Eller nåt.

Det har nu gått några dagar sedan jag faktiskt kom hem från både Stockholm och från våran lilla miniweekend i paradiset. Jag vill inte erkänna för mig själv att det enda sättet att faktiskt fortsätta vara kvar, är att försöka bibehålla känslan av lugn och avslappning inuti kroppen. Nu när det är meningen att jag ska försöka fokusera på det som komma skall. För så är det ju, även fast Villa Fridhem var det optimala stället att ha en mini-weekend på, så tar varje lilla helg slut och någon gång måste man inse att livet inte alltid kan vara en östergötsk saga. Jaha, tänker ni. Vad ska hon nu hitta på? Jo, nu börjar allvaret mina kära vänner. Om en och en halv vecka börjar mitt sommarjobb, eller snarare utbildningen till det och samtidigt ska jag skriva min första akademiska uppsats. Så det där med avslappning och lugn är väl inte riktigt det som kommer att föreligga mina dagar den närmsta tiden.

Tacka vetja sommarlov. Sådant är lyx. Jag har inte haft sommarlov på.... fyra år? Äsch, det var inte så tokigt ändå. Fyra år bara? Fullt ös medvetslös, Bjurner.

För övrigt komprimerar BLOGG.SE sönder mina bilder. De ser väldigt suddiga och pixliga ut och eftersom jag faktiskt investerat i en systemkamera så kan jag få be att tala om att så är verkligen inte fallet. Så, nu vet ni det också.

För det första befann vi oss på ett slottsresidens med fantastiska omgivningar som gjorde att man blev knäsvag. Naturen med de stora ekarna och dalarna med vitsippor gjorde åtminstone så att jag var i paradiset. För det andra, när man stiger in i denna vackra nittonhundratals-pampiga byggnad och slås av ett kakbord som dignar av läckerhet efter läckerhet då vet jag inte riktigt vad man har för ursäkt att inte bli helt lyrisk. Det infann sig en stämning av ät-och-var-tyst. Och tja, det verkade som att alla i vårat sällskap var helt införstådda med detta och gick in för detta uppdrag med hundratioprocents övertygelse. Åååhh, vad gott det var!

Ja, kära vänner. Det var en magisk plats vi var på. När jag såg den här lilla bänken, i perfekt skuggläge, i skydd för den starka solen, placerad mitt bland ekskogen började jag hoppa upp och ner. Inspirationen sköljde över mig och jag befallde par efter par att inta bänken för det här var ju en stund vi ville minnas av flera anledningar. Och jag hoppas att jag fått med den där kärleken som inte minst platsen spred men även känslan av att vi är så där kära i varandra. Parvis förstås.

Ibland önskar man att man kunde få bli nerslängd i en saga. Att någon med magiska krafter kan höra ens bön om att bli bortryckt från allt det där som är påträngande, påfrestande och bara i vägen. Och någonstans mitt i allt önsketänkande och allt mystifierande inser man att man får göra sina egna sagor. Att den kraften som bestämmer kanske ger dig möjligheter överallt och hela tiden. Det är bara upp till dig att ta tag i dem och njuta av dem medan de är kvar.

Jag slängde ner mig i en saga i helgen. Eller snarare min svärfar slängde ner oss alla i en saga. Jag är så glad för att jag fick vara med. Och någonstans när jag förstått vad jag fick chansen till så uppgick jag totalt i det.  I helgen var jag en prinsessa, med lockat hår, en lång klänning med massa lager och med små trippande steg.  Det var jag och sagoskogen. Vitsipporna och jag. Den mjuka mossan och de hårda stenarna. Jag upplevde och insöp allt jag kunde få plats med. Jag försvann in i en värld där inget annat än nu existerade. Jag, min känsla och nu. Det är fruktansvärt ovanligt och obetalbart för mig.

Detta har resulterat i en kolugn uppenbarelse i detta nu. Att ha haft total avslappning på ett spahotell i Östergötland är balsam för själen. All den goda maten, sällskapet, spaavdelningen tillsammans med fantastiskt väder gjorde det hela till ett minne för livet.

Och vet ni vad det bästa är? Jag hann läsa för nöjes skull. Det kallar jag framsteg från en stressad och påfrestande vardag.

Man har alltid lärt sig att man ska undvika motljus. Hur många gånger har man inte tagit skolfoton utomhus, med solen i ansiktet, kisande och med tårarna rinnande för att solen är så stark?

Fototips nummer 1, motljus är maaaagiskt. Jag tror inte jag kan poängtera vikten av det. Fototips nummer 2, fotografera aldrig i direkt solljus. Ställ personen du ska fotografera i skuggan istället för att släta ut alla skuggor personer får i ansiktet, men det ger även ett finare och mer jämt ljus. Istället för ett utfrätt fotografi, där kameran får svårt att ljusmäta (jag lär mig, bra va?!) får du ett mycket vackrare och jämnare färger i fotografiet.

Och som min interaktiva fotolärare Emelie Ohlsson alltid brukar poängtera, våga göra fel. Våga fotografera fel och lär dig sedan av dina misstag!

I måndagsmorse när jag var på Arlanda fastnade jag i vanlig ordning framför pocketböckerna. De där hyllorna som innehåller så mycket trevligheter och som gör att jag verkligen måste hålla min disciplin i schack. Med en duns släppte jag bara min weekendbag till stengolvet och mina ögon vandrade rad upp och rad ner för att försöka se ut nästa läsprojekt. Jag gick fram och tillbaka. Tog upp böcker och ställde tillbaka dem. Visade, pekade, suckade, hummade och suktade. Men behärskningen fanns tydligen där då jag tog min pojkvän i handen och spatserade vidare till gaten, besviket. Utan ny bok. Jag hinner ju faktiskt inte njutningsläsa just nu.

För några veckor sedan började jag fila på en läsprojektslista, helt enkelt böcker som jag har som ambition att läsa. När det finns tid och engagemang. Den innehåller bland annat Murakamis romansvit, men även Paul Austers fru Siri Hustvedt är jag otroligt intresserad av att utforska. Jag har även hittat Nicole Krauss och hennes man Jonathan Safran Foer som känns otroligt spännande. I och med den senaste besattheten av Hungerspelen av Suzanne Collins vill jag förstås läsa dem. Min lärare har även pratat gott om Toni Morrison. Och jag skulle vilja läsa mer av Margaret Atwood. Listan fortsätter...

Att sätta en filosofisk kontext på konst, eller som i mitt fall - litteraturen, har känts främmande och märkligt. Förmodligen mest för att det har ifrågasatt konstens existensberättigande. Efter nästan två terminers analyser och historiserande av vår tids litteratur har vi i klassrummet nu börjat ifrågasätta den. Ifrågasätta om konsten, det lyxprojektet som till och med staten höjer upp med bidrag, har rätt att finnas till.

Ett konstnärligt teodiceproblem har lagts fram - i en värld där så mycket ondska och lidande finns, hur kan vi då rättfärdiga konsten?

Eftersom i min uppväxt har mina föräldrar lärt mig att ifrågasätta allt, särskilt den rådande ordningen vad nu den än må vara, känns det märkligt att jag aldrig ifrågasatt konsten. Förrän nu. Under den här kursen, som först inte alls var något annat än förvirrande för mig, har helt plötsligt öppnat upp en värld av filosofiska och moraliska funderingar.

För att återkoppla till det jag arbetat med, så har vi undersökt förhållandet mellan litteratur och ondska. Hur de förhåller sig till varandra, hur de är beroende av varandra och hur de påverkar varandra. Kort sagt är ondskan litteraturens motor, litteraturens ständigt återkommande dramaturgiska spänning. Utan ondskan som ingrediens blir berättandet tradigt och ointressant.
Frågan är bara om ondskan, som myntat begreoo av krinstendomen först, egentligen är osann och gör på det stora hela berättandet mera ICKE trovärdigt?
Finns ondskans ansikte mitt ibland oss, finns ondskan personiferad, finns det personer som handlar med ondska som tanke eller är det som vi uppfattar som ondskefullt egentligen någonting vi bara inte förstår? Kan man förklara ondskefulla händelser med att personen som utförde dem bara har ett annat sätt att moralisera?

För att kunna bena ut detta behövs det mer tankeverksamhet än vad denna sjuochetthalvtpoängskurs gett mig utrymme att göra, men den har visat mig att litteraturvetenskap innehåller så mycket mer än bokanalyser.

Medan grabbarna grus åkte massa ärenden fick jag och Emma i uppgift att pynta huset. Vi blåste 110 ballonger, Emma blåste mest och en ballong smällde i ansiktet på mig för jag fortsatte att blåsa tills det ja.. Smällde.


Medan grabbarna körde ärenden kom de på att de skulle fixa en särskild parkeringsruta till födelsedagsbarnet, med snören, ballonger och en handikappskylt. Jag och Emma skrattade mest åt att de hittade på massa nya grejer medan vi flängde runt för att hinna i tid med allt.


Rockys ledord var att ta det lugnt och snutta på sina gosedjur. Han blev rädd för både dammsugaren och ballongerna så han la sig ute på gräsmattan i protest.


Prinsesskalas var alltså temat för dagen. Vi shoppade loss på Kalaskompaniet och pyntade hela huset med prinsessattiraljer för att Eva skulle kunna få känna sig som en prinsessa för en dag!


Prinsessan för dagen anlände till slut och då tog kalaset fart direkt. Prinsesskronan var ett måste!


Här jag, min lilla mamma och min svärmor i en djup diskussion, förmodligen om världsproblem eller liknande!


En farmor, en mamma och en Johan. Sedan spatserade Rocky in med gosedjuret i högsta hugg.


Min karl, som är så vacker. Tappar andan varje gång jag tittar på dessa bilder. <3



Erik ställde till slut upp på en bild. Det var inte frivilligt!

Bildkavalkaden officiellt över.

Här sitter jag och den stora kärleken i mitt liv. Vi är tillbaka efter en Stockholmsresa, där vi firade svärmor som fyllde 50 år. Hon fick ett prinsesskalas av oss och hon var sådär lycklig som man alltid önskar att någon man överraskar ska bli. Det är trevligt det där med tillställningar, eftersom många som man känner lyckas samlas på samma plats och även om man kanske bara pratar någon minut med alla så har man ändå lämnat ett märke efter sig. Man har iallafall sagt hej, så att de inte tror att vi har glömt bort tjocka släkten här borta i Umeå. För det har vi verkligen inte.

Mitt sinne är som vanligt inte riktigt där det ska vara. Jag har lyckorus efter att äntligen ha fått jobb, blandat med ett grått ångestmoln över att jag försöker banka in kunskap för att jag ska på fredag skriva tenta plus att jag försöker få ihop det där behovet av att röra på sig samtidigt som jag vill lapa D-vitamin nu när solen äntligen har hittat till Umeå. Så sporadiskt är väl ledordet nu för tiden.