Att se sin värsta rädsla i vitögat

För mig har den här graviditeten handlat väldigt mycket om rannsakan och om analys. Nog för att jag rannsakar och analyserar min omvärld och mig själv annars, men att få en bebis i magen har gjort att fokus på tankeverksamheten hamnat i banor som den kanske vanligtvis inte hamnar på en vardagskväll.
Enda sedan dag ett av vetskap om att vi ska bli en till har jag funderat och reflekterat över hur min och Mr Norrlands relation ska klara sig. Hur den ska orka att kämpa sig igenom småbarnsår, eventuell arbetslöshet för min del och annat som sätter käppar i hjulet för vilket relation som helst. Det är svårt att ignorera att det kommer att bli svårt. Och tufft. Och att vi lätt kan tappa bort både oss själva och vår kärlek som jag anser är en av de viktigaste pusselbitarna i mitt liv.
Det kanske mest är ett törnat skilsmässobarn som talar. Ett skilmässobarn som sett sina föräldrar bli så sönderslitna av metaforiska törnar från relationer som kraschat otaliga gånger att det är ett under att hon ens kan tänka optimistiskt kring äktenskap. Ett skilsmässobarn som insåg redan tidigt att det är inte så enkelt som det ser ut i romantiska komedier. Den insikten kom efter att hon sett sina föräldrar försöka plocka ut de där törnarna som stuckits in i huden djupt ner efter flertalet försök att rädda en kärleksrelation som redan vid den andra eller tredje törnen gått förlorad.
Det är kanske skilsmässobarnet som känslomässigt slets mellan sina föräldrar som är rädd för att samma verklighet ska skapas åt hennes eget barn, som än så länge ligger i tryggt förvar i hennes livmoder och som inte har en aning om att det finns ett motsatspar som heter ont och gott.
Framför allt så är det en människa, som är helt vansinnigt förälskad i en annan människa, och är så fruktansvärt rädd att tappa bort den där magiska tråden som alltid länkar dem samman, vart de än befinner sig. Den där tråden som gör det lätt för den ena att uppfatta sinnesstämningar, krambehov eller ord som aldrig behöver uttalas.
Det är kärleken till varandra som gjort att vi vill skapa ett barn - tillsammans. Och att mista den vore en stor förlust. Förmodligen skulle det kännas som att någon slängde in mig i en stor törnbuske och det skulle ta åratal för mig att plocka ur alla törnar som borrat ner sig i min hud.
Mr Norrland, den största tryggheten i mitt liv, han säger att vi kommer klara det här. Så länge vi håller varandra hårt i handen. Så jag ska sluta mina fingrar runt hans hand, lämna törnbusken långt bakom mig och göra allt jag kan för att hålla avståndet till den.
 

Att avsluta ett kapitel

 
För snart fyra och ett halvt år sedan började jag plugga på universitet. Stundtals känns det som i går jag nervöst försökte hitta på Stockholms universitets till synes stora campusområde. Liten var jag också. Det regnade och var januari. Jag var liten och mycket ovetande om vad som skulle komma att hända och hur det skulle förändra mig. 
Om en vecka är det slut. Om en vecka har jag 270 högskolepoäng. Den där regniga vinterdagen i Stockholm hade jag noll. Och vad kan nu 270 högskolepoäng, varav 180 i journalistik vilket snart utmynnar i ett diplom som vittnar om en kandidatexamen, vara bra för? Det är en rimlig fråga. Förhoppningsvis har det gjort mig less att plugga på universitet och rimligen även gett mig stora CSN-skulder. Jag vågar svara att jag är less på att plugga på universitet och att det gett mig finafina skuldbrev. Men kunskapstörsten, som jag har fått från både mamma och pappa, den kan inga konservativa akademiska studier i världen ta i från mig. 
Men jag känner mig onekligen klar. Jag känner att kapitlet universitetsstudier gärna får ta slut en vacker junidag, med vetskapen om att jag gjort mitt allra bästa på ett yrkesprogram jag aldrig skulle bytt ut mot någonting annat. Jag kanske inte är en fullärd journalist, men en journalist sprängfylld med så mycket journalistiska idéer att jag knappt vet hur jag ska kunna ha tid att verbalisera dem. 
Nästa vecka tar det slut. Jag har svårt att se mig själv fylla i fler ansökningar till kurser eller studielån. Jag känner mig klar och vill vidare på nästa äventyr. Starta nästa kapitel, som kommer vara ett så pass annorlunda liv att jag om några månader kommer att glorifiera kaffedrickande i nedre redaktionslokalen så till den grad att jag kanske traskar förbi med en bebis under armen bara för att kunna återuppleva hur det var att vara Moa – studenten. 
Nästa vecka tar jag min yrkesexamen. Sedan väntar två månader av hårt jobb på en spännande position på Norrlands största tidning. Sedan ska jag vänta och vänta och vänta tills fröken Tjernqvist vill titta ut och ge mig känslostormar jag förmodligen inte ens i min vildaste fantasi kan drömma om. 

Liknande inlägg

Att ha hunnit halvvägs

 
Jag har flera gånger i min blogg behandlat ämnet tid. Hur uppfattningen om tid kan skilja sig och hur jag allt som oftast lever i en föreställningsvärld där jag har svårt att vara i nuet. Jag har väldigt bråttom. Oftast. Jag har trots dessa otaliga gånger av sorterande av tankar inte kommit fram till mer än just det faktum att tid är svårt att förhålla sig till, inte minst för mig. 
Just nu har jag nog det mest komplexa förhållandet till tid som jag någonsin kommer att ha. Enda sedan i början av det här året har jag haft en bebis i magen och majoriteten av året även haft vetskapen om just det. Så samtidigt som tiden har gått i snigelfart har tiden också rusat i väg och i dag är jag i den tjugoförsta veckan av graviditeten och enbart ungefär lika mycket kvar. Om sisådär tjugo veckor har jag och Magnus en liten bebis. 
Återigen är jag otroligt ambivalent till hur jag ska förhålla mig till både de tjugo veckor som redan har gått och till de tjugo veckor som är kvar. Jag vet, särskilt eftersom alla påpekar det ständigt, att mitt liv aldrig kommer att vara detsamma någonsin igen sedan bebisen lagts på mitt bröst för första gången. Och därför vill jag ju passa på att göra sådana saker som kommer vara lite svårare att organisera när hon väl är här. Och sen vill jag också jobba, för jag älskar faktiskt att jobba. Och jag vill passa på att kramas ostört med Magnus. Och ja, ni förstår. Att njuta den tid vi har kvar som enbart Moa och Magnus, både på enskilt håll som de individer vi är och kommer fortsätta att vara och i den parkonstellation som vi har ingått i. 
Samtidigt längtar jag så mycket efter den där lilla varelsen som ständigt gör sig påmind genom att sparka och buffa och göra kullerbyttor att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det gör inget att jag inte ska jobba eller få göra spontana saker. Vårt barn kommer ju snart. Med den vetskapen är det svårt att inte vilja att löven som knappt ens blivit gröna på träden redan ska börja bli gula, röda och orangea, så jag vet att det är dags för henne att komma ut snart. 
Halvvägs är vi i alla fall, halvvägs in i en graviditet som jag är evigt tacksam över, även om jag just nu befinner mig i "smekmånadsfasen" och allting känns nästan precis som vanligt. Halvvägs tills vårt liv vänds upp och ner och jag längtar efter henne så.