Att kapitulera för mitt mammaskap

 
Jag får inte plats för något annat i min hjärna än Inez. Hon är konstant det enda jag tänker på. Okej, det var en överdrift. Jag tänker stundtals på choklad, ibland pasta med en gräddig sås och ganska ofta ändå på alla mina systrar som jag saknar. Men uppskattningsvis skulle jag gissa att, utan tankar på basalt matintag medräknat, tänker jag på Inez ungefär nio tankar av tio. Det är som att vara nykär, fast gånger tusen. Det är komplett omöjligt att slå bort tankar på och om henne, likväl tankar på hur mycket jag älskar henne. Ni som har barn, ni känner säkert igen er i känslan. Ni andra kanske tycker att jag är tokig, då är det okej. 
 
Jag hade, i min enfald, inbillat mig att jag skulle kunna behålla min hjärna på ett sätt så att jag åtminstone kan värja mig emot infall att prata om henne eller berätta om henne eller ja, tänka på henne. Stört omöjligt. Hon tar upp hela mina dagar, på det mest positiva sätt så klart. I och med det är jag fast i rollen att vara hennes mamma mer eller mindre konstant alla mina vakna timmar. Mina sovande timmar för den delen också. Jag vaknar många gånger per natt, kollar så att hon ligger kvar bredvid mig (vart hon annars skulle tagit vägen kan jag inte svara på, men det är bäst att dubbelkolla), lyssnar en stund på hennes andetag och studerar hur hennes lilla bröstkorg åker upp och ner. Det resulterar i att om jag någon gång hade en intelligent tanke formulerad i min hjärna försvinner den bakom kärleksmolnen som upptar större delen av min hjärnfunktion. 
 
Varför broderar jag ut om det här? Kan ni se min ursäktande ton mellan raderna? Jag kan se den. Ibland. Det är en ursäkt för att jag totalt kapitulerat för mitt barn. Jag har helt lagt mig platt på marken och omfamnat det som är min nya roll i livet. Mitt mammaskap.
 
I dagens samhälle ska vi kvinnofolk ha så många strängar på vår lyra, vi ska prestera på jobb och ha en karriär, vi ska vara mammor och ge kärlek till våra barn och vi ska vara fina flickor i relationen med våra partners. Jag uppfattar det som att det finns en våg av missunsamhet mot kvinnor som bara trivs nå så jävulskt bra med att vara mamma. Tänk om hon skulle tappa bort sig själv, i att vara mamma? Tänk om hon inte är samma person längre, tänk om hon slutar gilla det och det? Tänk om hon inte vill jobba mer? Bu-fucking-jävla ho. I nio månader har jag burit ett barn och jag har fött ut det här barnet och jag vårdar det här barnet med all kärlek jag någonsin kunna uppbringa och jag torkar hennes tårar och jag kan alla hennes signaler så jag vet precis när hon ska kissa eller bajsa och jag är med det här barnet varje sekund i typ nio månader innan det är dags för hennes pappa att ta över. Hur skulle jag kunna vara samma person någonsin igen? 
 
Varje dag jag får vara med Inez är en välsignelse. Det är få förunnat att få pengar att vara hemma med sitt barn. Under tiden, ja då kommer jag vara hjärntvättad. Jag kommer inte ta kort på något annat än henne, jag kommer prata med ett löjigt tonläge och sjunga fjantiga sånger, jag kommer vara mest av allt med henne. Jag kommer således mest troligt uppdatera sociala medier med en Inez-touch och jag kommer förmodligen mest skriva om hur det är att spendera dagarna med henne. För det är ungefär det bästa jag vet och jag tänker njuta av det varje dag. Det är mitt mammaskap och här med kapitulerar jag helt och fullt inför det.

Att lägga ännu ett år till handlingarna

I december förra året hade jag aldrig vågat hoppas på att 2015 skulle vara så här vänligt mot mig. När jag stod där, med Magnus skyddande kropp runt min och blickade upp mot himlen som sprakade i all världens färger, då hade jag bara en liten önskan om att vi skulle få ett bra år. Ett år som skulle vara ett fint år att titta tillbaka till. Och ja, nu när det nästan är slut är jag så tacksam för ett av det bästa åren på länge. Ett minst sagt oförglömligt år. 
 
Den 18 januari fick vi reda på att jag hade ett litet, litet frö i magen. Ett frö som vi varit rädda aldrig skulle våga plantera sig hos oss. Men på flera stickor var det starka streck och plus och allt vad det var. För vi startade året med att påbörja vår resa mot att bli tre. 
I februari fick vår lilla gullhund Caesar hitta ett annat hem. En viljestark hund och en nygravid matte var ingen bra kombination. Han ville leka och jag ville sova. Än i dag skär det i hjärtat över att jag inte får klia honom bakom öronen och vakna av hans små tassar mot sovrumsgolvet, men jag vet att hans nya familj älskar honom vidunderligt mycket och ger honom mer kärlek och energi än vad vi kunde och kan göra. 
I mars avslutade jag mitt examensarbete, den där luntan papper som slutligen gav mig min kandidatexamen. Än i dag förstår jag inte hur jag lyckades bolla en uppsats, en ny graviditet och en hundvalp – men jag lyckades. Och uppsatsen, den kan man ladda ner någonstans på nätet. 
I april hade det där fröet vuxit sig till ett så stort litet foster att vi vågade skrika ut till världen att vi skulle bli tre. Det kanske är knasigt, men jag hade längtat efter det. Lyckligast i världen över att vi skulle bli en familj, det ville åtminstone jag dela med mig av till alla. 
I maj åkte jag och Liss ut på vår reportageresa. Resten av månaden handlade om att sammanställa det längsta, mest bearbetade och det bästa reportaget jag någonsin gjort. Om några år kommer jag säkert skratta åt det, men viljan och engangemanget som ligger bakom går inte av för hackor. Plus att vi åkte genom mitt älskade Västerbotten och jag bara njöt. 
I juni tog jag min journalistexamen. Det känns fortfarande overkligt, att jag har dels bevis på att jag är journalist och dels har jag pluggat klart?! En ljummen junikväll kramades vi allihop för en sista gång, journalistklassen årgång 2015, och hoppades att vi i någon konstellation skulle göra journalistik ihop igen. 
Sommaren, bland annat hela juli, spenderades på Västerbottens-Kuriren. Som jag trivs där. Det är en ynnest att få gå till ett jobb som känns i princip hela kroppen att det är roligt. Det är få för unnat och jag njuter varenda sekund när jag får möjlighet att göra det. 
I augusti jobbade jag några veckor, sedan väntade jag mest. Jag bakade bebis, njöt av lite sommarvärme och väntade på att det skulle bli september. Jag har nämligen aldrig någonsin väntat så mycket på september som jag har gjort i år. 
September var en enda lång, plågsam väntan. Inte nog med att jag inte längre jobbade, eller pluggade för den delen, jag väntade ju på den största skatten jag någonsin skulle ha skådat. Med en dags marginal kvar i september dök hon upp, ninjabebisen som blev Inez. Jag har aldrig varit tröttare i hela mitt liv, men samtidigt ofattbart lycklig, allt på en och samma gång. 
Oktober bestod av en enda lång bebisbubbla. När jag började kunna gå igen (förlossningen var ingen piece of cake) ville jag ändå mest ligga inne och kolla in i de där djupt mörkblå ögonen som förtrollat mig sedan första gången jag fick titta in i dem. 
November är väl egentligen också en enda lång bebisbubbla. Det enda jag tänkte på var Inez, jag planerade mina dagar utifrån Inez. Min mobil är full med bilder på Inez. Vissa när hon är sur på mig, vissa när hon är lite gladare. Det är lite jobbigt att hon är så fruktansvärt söt även när hon är arg. 
Nu är det december igen. Inez blir mer och mer som en bebis, hon har få spädbarnstendenser kvar. Men det bästa hon vet är att gosa. Vi sover tätt intill varandra och på dagarna är vi nära i princip hela tiden. Det är som att navelsträngen sitter kvar. Det kan säkert vissa personer ha åsikter om, jag njuter mest.
Snart ska vi få spendera vår första jul ihop och sedan vårt första nyår. Jag vet inte om hon kommer att vara vaken på tolvslaget, när raketerna exploderar på himlen, men jag ska önska åt henne – och åt hela vår familj – att nästa år blir ett finfint år. 

Liknande inlägg

Att förevigas i en bok

De senaste kvällarna har jag suttit och pysslat med en fotobok till Inez. Det är väldigt roligt att varsamt välja ut fotografierna till hennes egen Välkommen-till-världen-bok och författa små texter till. Även om det bara är ungefär två månader sedan hon kom till oss har hon växt något ofantligt och det påminns jag om när jag ser exempelvis fotografierna ovan. Här är hon bara några dagar, har fortfarande alldeles skrynkliga pianofingrar och rosig i ansiktet. 
Om jag får flera barn i framtiden hoppas jag att jag har möjlighet att göra en sådan fotobok till dem också, så att alla har en bok med hård pärm med berättelser från när de låg i magen och hur det var när de kom till världen. Det är inte särskilt avancerat att göra fotoboken och resultatet blir fantastiskt! Jag gjorde två tidigare från vår Italien-resa och kunde inte vara mer nöjd. Minnena lever kvar på ett annat vis när de är tryckta i en bok med hård pärm och ett riktigt omslag. 
Inez sover just nu i bärsjalen på mitt bröst, så nära som det bara går att komma. Det är fortfarande det bästa vi båda två vet. Det är inte många minuter om dagen hon inte är nära någon som älskar henne högst av allt, om hon inte sover i vagnen förstås. Annars är, för det mesta jag, näranära och ger henne trygghet och kärlek mest hela tiden.