Att ha hunnit halvvägs

 
Jag har flera gånger i min blogg behandlat ämnet tid. Hur uppfattningen om tid kan skilja sig och hur jag allt som oftast lever i en föreställningsvärld där jag har svårt att vara i nuet. Jag har väldigt bråttom. Oftast. Jag har trots dessa otaliga gånger av sorterande av tankar inte kommit fram till mer än just det faktum att tid är svårt att förhålla sig till, inte minst för mig. 
Just nu har jag nog det mest komplexa förhållandet till tid som jag någonsin kommer att ha. Enda sedan i början av det här året har jag haft en bebis i magen och majoriteten av året även haft vetskapen om just det. Så samtidigt som tiden har gått i snigelfart har tiden också rusat i väg och i dag är jag i den tjugoförsta veckan av graviditeten och enbart ungefär lika mycket kvar. Om sisådär tjugo veckor har jag och Magnus en liten bebis. 
Återigen är jag otroligt ambivalent till hur jag ska förhålla mig till både de tjugo veckor som redan har gått och till de tjugo veckor som är kvar. Jag vet, särskilt eftersom alla påpekar det ständigt, att mitt liv aldrig kommer att vara detsamma någonsin igen sedan bebisen lagts på mitt bröst för första gången. Och därför vill jag ju passa på att göra sådana saker som kommer vara lite svårare att organisera när hon väl är här. Och sen vill jag också jobba, för jag älskar faktiskt att jobba. Och jag vill passa på att kramas ostört med Magnus. Och ja, ni förstår. Att njuta den tid vi har kvar som enbart Moa och Magnus, både på enskilt håll som de individer vi är och kommer fortsätta att vara och i den parkonstellation som vi har ingått i. 
Samtidigt längtar jag så mycket efter den där lilla varelsen som ständigt gör sig påmind genom att sparka och buffa och göra kullerbyttor att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det gör inget att jag inte ska jobba eller få göra spontana saker. Vårt barn kommer ju snart. Med den vetskapen är det svårt att inte vilja att löven som knappt ens blivit gröna på träden redan ska börja bli gula, röda och orangea, så jag vet att det är dags för henne att komma ut snart. 
Halvvägs är vi i alla fall, halvvägs in i en graviditet som jag är evigt tacksam över, även om jag just nu befinner mig i "smekmånadsfasen" och allting känns nästan precis som vanligt. Halvvägs tills vårt liv vänds upp och ner och jag längtar efter henne så. 

Att ha 30 000 skäl att gå på fotboll

 
Jag inbillar mig att människor har väldigt många olika identiteter. Moa, det vill säga mitt jag, består inte bara av en identitet och en Moa som fungerar i alla situationer. Livet är ett spektrum av färgskiftningar i form av människomöten och därför har jag olika identiteter som anpassas dels efter de situationer jag möter och dels efter de situationer jag söker.
Med det i åtanke vill jag presentera en av mina identiteter. Fotbollssupporter. Det är ett ord som de senaste åren har svärtats ned, förlöjligats och någonstans tappat sin charm. Men jag återkommer till det. Och eftersom jag är tjej, kommer jag ens ha legitimitet att uttala mig om fotboll och supporterskap? Hur kan jag ha vetskap om hur det är att stå på en klackläktare? Jag är inte urbilden av en fotbollssupporter, än mindre en fotbollssupporter som går på matcher. 
Ni som känner mig bra vet att det inte är på grund av min pojkvän som mitt hjärta klappar grönvitt. Det är inte heller på grund av att Hammarby har gått upp i allsvenskan efter otaliga år i divisionen under. Det är för att inne i mig sitter ett supporterskap så djupt rotat att när media och människor i största allmänhet missuppfattar det supporterskapet blir jag innerligt ledsen och frustrerad. 
Vid säsongsstarten av allsvenskan, just likt denna, blir det ofta fokus på våld. Förra året var det av största relevans då ett mycket tragiskt dödsfall inträffade just innan fotbollsfesten skulle börja. I år vet jag inte om det är lika rättfärdigat. Debatten blir felaktig och missvisande. Och bengaler är inte att utöva våld mot någon annan. För det är väl mest bengalerna man kan klaga på den här säsongsinledningen.
I dag har en vanlig fotbollssupporter fått stämpeln huligan. Det är ofta följdfrågan nämligen, när jag berättar om min fanatism (som förövrigt är ett positivt ord), är du huligan? Och nej, jag är inte en våldsbejakande idiot som söker upp likasinnade med andra lagtillhörigheter på platser som inte tillhör en fotbollsarena för att slåss för laget i mitt hjärtas namn. Av de trettiotusen hammarbyare som trängs, och då menar jag verkligen trängs, på Nya Söderstadion är kanske en procent huliganer. Alltså på sin höjd ett hundratal personer.  Vi andra, nästan 30 000, vi älskar fotboll och Hammarby och att se Kennedy slå frisparkar rätt in i mål och sjunga tills rösten tar slut och hoppa tills vi får kramp i vaderna och åka på bortamatcher i icke-orter och älska vårat lag tills stunden vårt hjärta slutar slå. Vi tar inte till våld och vi skulle aldrig komma på tanken att göra det heller. 
Att inte påstå att det finns problem på svenska fotbollsläktare är självklart att ducka för det uppenbara och att leva med väldigt lite självinsikt. Läktarkulturen behöver ifrågasätta sin manliga norm och den rivalitet som i ord ibland slår över i hat. Att säga någonting annat vore att ljuga. Men som den samhällsstruktur som fotbollen är en del av är det inte helt lätt att förändra ett patriarkalt sätt att approacha livet. Typ säga förnedrande ord i form av att motspelaren är en hora, eftersom en tjej som säljer sex är en av de personer med minst värde i just ett patriarkalt samhälle. Att skambelägga fotbollen för att större strukturellt problem är fel, hjälp istället att fortsätta förändra fotbollen till det bättre. 
När jag för mer än tio år sedan började odla ett aktivt supporterskap, genom att vara på varenda hemmamatch och när jag kunde åka på bortamatcher till Strömvallen eller Nya Ullevi, då var jag och mina tjejkompisar undantag. Vi var ovanliga och märkliga i det sammanhanget. Men eftersom snubbarna märkte att vi var precis lika mycket bajare som de var spelade vårt kön mindre roll till slut. I år när jag gick i premiärmarschen från Medborgarplatsen till Nya Söderstadion med min minst lika Hammarbytokiga karl märkte vi att det var så mycket brudar överallt. Brudar som skrek bajensånger högt och som virade hammarbyhalsduken runt halsen eller som bar en matchtröja med Hammarbymärket närmast hjärtat med oerhörd stolthet. En förändring till det så mycket bättre hade skett. 
Dessa älskade kvinnor är ett tecken på att det går att förändra fotbollsläktare, att det går att förändra normer och synsätt. Det gäller bara att jobba långsiktigt och med en positiv anda. Det går inte att hata på fotbollen och hoppas att den i sin tur slutar hata. Otroligt kontraproduktivt. Så medan de som inte går på Hammarbymatcher hatar på oss, så ska jag tillsammans med mina andra trettiotusen skönsjungande vänner i Hammarbyfamiljen njuta av återkomsten till allsvenskan och att vi faktiskt förändrar. 

Liknande inlägg

Att ta egna beslut

Eftersom jag ser ut som att jag är typ tolv år gammal känns det som att jag stundtals måste rättfärdiga min graviditet. Som att jo, jag får faktiskt visst. Jo, jag är tillräckligt gammal. Jo, jag har skaffat mig tillräckligt mycket livserfaranheter för att få ta ansvar för en annan människas liv. 
Jag får en känsla ibland av att människor i vårat avlånga land har väldigt mycket åsikter om när andra ska skaffa barn och inte ska skaffa barn. Och det är väldigt intressant! Dels får man gud förbjude inte vara för liten när det där embryot befruktas i magen för det innebär ju att en måste ha haft sex för att det ska funka (!?!) och dels ska man ha rest, pluggat, levt livet, skaffat sig en karriär, bostadsrätt eller hus och kanske en hund innan rötterna ska försöka planteras och DNA-blandningen mellan två människor ska sättas i verket. 
Vet ni? Ibland är det faktum att skaffa barn med en person som en älskar mycket viktigare än allt det andra. Även om man är 16 år gammal eller 43 år. Och ja, ibland går allt åt helvete med personen man älskade innan bebisen kom till livet, men hur i helskotta ska en kunna räkna ut det på förhand? Nog för att det är den största skräcken jag går och bär på, skilsmässobarn med allt vad det innebär. Det är en risk jag är beredd att göra allt för att undvika. 

Trots lite orosmoment så har jag i alla fall rätt att bestämma över mitt liv. Nu råkar jag hinna få min bebis efter jag har tagit en helt värdelös journalistexamen, men hade bebisbakandet infallit tidigare hade jag bara arbetat med den situationen. Däremot är jag snart 25 år, jag har inte varit på mer än några enveckorssemesterar, jag har en hyresrätt och kommer inte ha en anställning när bebisen ploppar ut. Kommer jag verkligen passa som mamma enligt mallen som Sverige har målat upp för den perfekta föräldern? Tro fan det, för det är det enda jag har velat sen jag var åtta år.