Att vara arg på Fars dag

Jag skulle ljuga om jag skulle säga att Fars dag i år var en lätt dag. Det har byggts upp en otroligt skör stämning mellan mig och det här kommersiella jippot. Enda sedan alla företag som någonsin skulle kunna tjäna på att Fars dag existerar började marknadsföra sina speciella produkter just för din pappa i alla tänkbara kommersiella kanaler.
Tro nu inte att jag inte unnar er och era pappor sitt firande, för det gör jag. Ta vara på era pappor. Alla pappor är inte bra pappor och alla pappor är inte bra hela tiden varje dag, men nog tycker jag att de ska firas. Egentligen varje dag.
Just i år vill jag bara kräkas på att de flesta har pappor som de kan ge kort, blommor eller en extra kram till. Nog har jag fadersfigurer i mitt liv som jag uppskattar, men det sticker i hjärtat varje gång jag uppmanas att köpa en ny tv eller pyjamas eller en rakhyvel till min pappa. Vad hade ni tänkt att han skulle göra med det? Hur hade ni tänkt att jag skulle leverera dessa obetydliga saker? Hur dåligt vill ni att jag ska må? Sådana frågor tampas jag med i huvudet när jag konfronteras med den här dagen.
Istället för att fira tänker jag på hur fel det blev. Hur psykisk ohälsa gömmer sig som en osynlig dementor som kommer och tar liv när vi minst anar det. Eftersom vi inte upplever, förstår och respekter psykisk ohälsa precis så som det är - ett sjukdomstillstånd. Det smärtar mig att min pappa föll utanför systemet, att han varken ville eller kunde få hjälp. Och att jag står här på andra sidan och önskar inget mer än att min pappa ska läsa mina jävla artiklar. Istället har jag en gravsten jag möjligtvis skulle kunna söka tröst hos om jag hade varit nära den.
Jag söker inte sympati, utan jag vill belysa ett stort samhällsproblem. Jag vill att ni tar psykisk ohälsa på allvar. Jag vill att vi ska bli bättre på att förstå människors upplevelser, deras ångest och deras oförmåga att anpassa sig till alla sociala strukturer som vi har byggt upp. Att ett brutet ben kanske syns på utsidan, men social fobi eller ångest som inte syns, är minst lika viktigt att både ta på allvar och att behandla. Det går inte att gipsa bort ständig ångest, men det går att lära sig hantera den.
Om den inte hanteras, om den inte behandlas och respekteras så kan det sluta med att det enda som finns kvar av en pappa är en grå gravsten som inte ger någon tröst en Fars dag när pappan inte längre finns att fira.

Att ha en vän med ett hjärta av guld

© Moa Bjurner. Foton tagna med Canon Eos 600D + Canon EF 50/1,8.

Jag önskar att alla någon gång kunde få möjlighet att ha en vän som Madeleine. Hon är inte bara hisnande vacker både på insidan och utsidan, hon har även alltid alla andra människors bästa som den första prioriteten i sitt eget liv. Och vilken journalist hon är sedan. När vi hade en månad av radiojournalistik i våras fick hon hela vår klass att tappa andan över hennes reportage. Inte bara för hennes förmåga att berätta en historia om en människa i en utsatt situation, utan också att med en enkel inspelningsapparat gav hon denna person utrymme och spelrum att berätta om sitt liv. Det var som att alla i klassrummet hade fått se en kärva av personens liv, som Madeleine hämtat upp och visade för oss. Den kärvan tror jag ingen av oss vill lämna tillbaka.
Ett hjärta av guld, det har hon. Jag hoppas att vår cyniska värld inte någonsin tar det ifrån henne.

Liknande inlägg

Att redan ha drabbats av separationsångest

 
Det är över tre år sedan jag stack från de södra delarna av Sverige och påbörjade något slags nytt liv i Västerbotten. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle kännas, både att lämna en plats som jag alltid känt tillhörighet till och en plats där jag hade alla mina nära och kära. Saknaden som stundtals kan göra att luften går ur kroppen och saknaden som gör att det går att stirra i taket i timtals. Ju hårdare jag stirrat desto mer har jag önskat att jag skulle ha kunnat teleportera mig tillbaka. 
Jag hade heller aldrig kunnat föreställa mig hur mycket jag skulle komma att älska Norrland, så besinningslöst mycket som jag har kommit att göra. Jag hade en förhoppning om att det skulle hjälpa mig att växa och utvecklas som person. Det kan jag lova att det har, jag är inte samma Moa som en gång flyttade hit. Varje gång jag går utanför dörren är jag uppriktigt glad över att få vara en del av en stad som ger mig så mycket tillbaka.
Om mindre än två veckor kommer jag att ha min grund i Stockholm igen. Under resten av hösten. Jag är livrädd för det. För det första för att jag ska börja skriva journalistiskt (vilket jag inte gjort på ett tag) och för det andra för att jag ska lämna allt det fina jag har fått skapa i Norrlands huvudstad. Och jag kommer sakna allt det vackra i det underbara landskapet. Jag kommer sakna älven och luften och min kärlek. Mest min kärlek tror jag, egentligen. Men det låter mer sympatiskt om jag sveper in det i det där landskapet han har fått mig att uppskatta lika mycket som mina egna hemtrakter.