Att sommaren snart är över

Jag och Fjunet en av de få härliga sommardagarna. 
 
Som jag tidigare initerat kommer jag inte bli ledsen i år när björkarna börjar målas gula och svaja i de svala höstvindarna med sin nya färg. Det betyder ju att ninjan snart är här. Jag försöker att fylla dagarna med något meningsfullt och något som gör att tiden går fort. Så att jag snart kan njuta av att vindarna sliter tag i mitt hår, medan min bebis ligger tryggt i kokongen som hennes vagn ska utgöra. Och så att jag kan berätta för henne att det susande lätet är från alla björkgrenar slår i vinden, björkgrenar som hänger ihop med de tusentals björkar som finns i staden vars namn betyder den dånande. Hennes födelseort och förhoppningsvis en plats hon kommer bära lika nära hjärtat som hennes mamma och pappa gör. Det susande lätet från vispande björkgrenar kommer kanske inge henne ett lugn, som skapades där i den där stunden när hon var nykläckt och hela världen låg framför hennes fötter. 

Vi är många steg närmare den målbilden nu. Jag har jobbat mina åtta veckor på ett fantastiskt jobb, vi har skrivit på faderskapsbekräftelse så sent som i dag, vi har varit på studiebesök på förlossningen, vi har tvättat hennes kläder och bäddat hennes säng. Vi längtar och vi pratar med den där människan som kommer göra att vi snart inte längre bara är ett par, utan de flesta timmarna om dygnet en trio. Även om du håller ut till oktober, ninjan, och testar mitt tålamod till det yttersta, så ska jag älska dig med hela min uppenbarelse tills stunden då universum inte längre existerar. 
Nästa sommar ska du och jag busa med din kusin (precis som du och jag faktiskt gör på bilderna ovan), det är nämligen den finaste Junon som finns. Vi ska äta blåbär, känna på havet och Juno kommer förmodligen lära dig massa hyss. Vi kommer springa på farmor och farfars gräsmatta, åtminstone jag och Juno, kanske få gräsfläckar på knäna. Men mest kommer vi fnissa och bygga världens starkaste kärleksrelation till varandra. Nu bökar du på ordentligt i min mage, så jag antar att det är en plan du är okej med. Vi ses snart, älskade ninjabebis. 
 

Att börja närma mig slutet

 
Även fast det har känts som att det var ungefär en vecka sedan jag stod och grät i Magnus famn när jag insåg vad de där två strecken på graviditetstestet betydde, så känns det som en evighet tills ninjan faktiskt är här. Hela det här året har jag gått runt med den där lilla skrutten i magen och trott att jag för varje dag ska inse mer och mer vad som faktiskt pågår i min kropp. Men det är fortfarande ett stort mysterium. Det är ett stort mysterium att det ligger en människa, som är hälften jag och hälften Magnus, och som stundtals tycker att det är hysteriskt roligt att trycka ut sin fot på sidan av min mage. Eller gärna upprepade gånger vid naveln. Jag som inte trodde att min navel kunde stå ut mer än vad den redan gjorde, tji fick jag. 
Snart är det slut på allt sprattlande inuti mammas mage. Snart ska det sprattlas utanför magen och upptäckas en ny värld som inte domineras av mammas hjärtslag och tarmrörelser. 
 
 
Fotografierna är för övrigt från en magisk kväll jag hade med min minst lika magiska vän Madeleine. Från samma stund jag visste att jag var gravid ville jag fråga henne om hon inte ville ta med sig sin kamera och fånga min framtida gravidmage i motljus på någon vacker plats. Vi hade en helt annan plats i åtanke den där kvällen, ett stort grustag där vattnet är lagunblått och alla områden runt omkring är gråa. Men tänk vad bra det blev ändå. Bland tallarna vid Piparböle och vid Umeälven som jag älskar så innerligt. 
Så Madeleine förevigade gravidmagen. Innan allt tog slut. Ovärderligt. 
 
 
Slutet börjar i allafall närma sig. Slutet på en graviditet jag aldrig trodde jag skulle få uppleva eftersom den var så mycket svårare att få till än vad jag räknat med. Och början på att vara mamma till ninjan närmar sig, även fast jag ganska mycket är ninjans mamma redan nu. 

Liknande inlägg

Att se sin värsta rädsla i vitögat

För mig har den här graviditeten handlat väldigt mycket om rannsakan och om analys. Nog för att jag rannsakar och analyserar min omvärld och mig själv annars, men att få en bebis i magen har gjort att fokus på tankeverksamheten hamnat i banor som den kanske vanligtvis inte hamnar på en vardagskväll.
Enda sedan dag ett av vetskap om att vi ska bli en till har jag funderat och reflekterat över hur min och Mr Norrlands relation ska klara sig. Hur den ska orka att kämpa sig igenom småbarnsår, eventuell arbetslöshet för min del och annat som sätter käppar i hjulet för vilket relation som helst. Det är svårt att ignorera att det kommer att bli svårt. Och tufft. Och att vi lätt kan tappa bort både oss själva och vår kärlek som jag anser är en av de viktigaste pusselbitarna i mitt liv.
Det kanske mest är ett törnat skilsmässobarn som talar. Ett skilmässobarn som sett sina föräldrar bli så sönderslitna av metaforiska törnar från relationer som kraschat otaliga gånger att det är ett under att hon ens kan tänka optimistiskt kring äktenskap. Ett skilsmässobarn som insåg redan tidigt att det är inte så enkelt som det ser ut i romantiska komedier. Den insikten kom efter att hon sett sina föräldrar försöka plocka ut de där törnarna som stuckits in i huden djupt ner efter flertalet försök att rädda en kärleksrelation som redan vid den andra eller tredje törnen gått förlorad.
Det är kanske skilsmässobarnet som känslomässigt slets mellan sina föräldrar som är rädd för att samma verklighet ska skapas åt hennes eget barn, som än så länge ligger i tryggt förvar i hennes livmoder och som inte har en aning om att det finns ett motsatspar som heter ont och gott.
Framför allt så är det en människa, som är helt vansinnigt förälskad i en annan människa, och är så fruktansvärt rädd att tappa bort den där magiska tråden som alltid länkar dem samman, vart de än befinner sig. Den där tråden som gör det lätt för den ena att uppfatta sinnesstämningar, krambehov eller ord som aldrig behöver uttalas.
Det är kärleken till varandra som gjort att vi vill skapa ett barn - tillsammans. Och att mista den vore en stor förlust. Förmodligen skulle det kännas som att någon slängde in mig i en stor törnbuske och det skulle ta åratal för mig att plocka ur alla törnar som borrat ner sig i min hud.
Mr Norrland, den största tryggheten i mitt liv, han säger att vi kommer klara det här. Så länge vi håller varandra hårt i handen. Så jag ska sluta mina fingrar runt hans hand, lämna törnbusken långt bakom mig och göra allt jag kan för att hålla avståndet till den.