Att ännu ett år tar slut

Det är några ytterst få dagar kvar av det här året – tjugohundrafjorton. Eftersom min dator svämmar över av fotografier från det gångna året så tänkte jag att en hederlig sammanfattning av året kanske ändå är på sin plats. Lite dagboksaktigt, trots allt.
Dagboksformen som jag finner lite dubbel. Det raka dagboksformatet med inledning i form av "Kära dagbok" har aldrig passat mig. Det har snarare besvärat mig. Jag skulle inte vilja skylla på de otaliga böcker som slunkit ner i mitt medvetande, men jag ser det som en förklaring. Eftersom mitt liv på en skärgårdsö inte hade så mycket att komma med jämfört med de spännande livsöden som jag mötte i romanerna rationaliserade jag ofta bort dagboksskrivandet. Mitt liv var inte lika hisnande, rafflande och fascinerande som karaktärerna som uppstod på de raka raderna med ord jag ofta försvann in i.
Samtidigt som det här bevakningssamhället har växt fram har jag blivit mer och mer återhållsam. När jag läser äldre inlägg i min blogg förstår jag inte hur jag kunde vara så öppenhjärtlig och dela med mig så pass mycket av vad jag ändå gjorde. Så några spår av webbaserad dagbok har nog funnits, trots allt. Stundtals och med lite inlevelse från fröken Bjurners håll.
Ja. Sammanfattning var det, ja. 2014 i fotoformat och med lite text. Varsågoda.
Linnea flyttade in till mig och Magnus i början på januari. När hon flyttade hit var det snöstorm och vi tog emot henne med öppna armar. Min lillasyster är min andra halva förstår ni. Det är något magiskt i hennes och min relation, något som jag bara tror att andra personer med systrar kan förstå. Det är som att vi sitter ihop, jämt och ständigt, även fast vi inte är med varandra fysiskt. Att då skippa det där avståndet på sextiofem mil gjorde mig så lycklig. Nu har Linnea hittat ett eget boende, men hon är kvar i min bästa stad. Så vi fortfarande kan kramas och hitta på bus. Typ som vi gjort år 2014.
Ni som känner mig blir väl cirka noll förvånad över den här samlingen kreationer jag råkat fotografera när jag gjort dem. Det lär inte blir färre nästa år, med tanke på den mängd baksaker jag fick av tomten.
Jag har tänkt på att fylla på min vänstra sida av kroppen med ytterligare lite bläck sedan jag gjorde min första tatuering. Det ska vara rätt tid på året, det ska vara rätt motiv och det ska vara rätt tatuerare. I somras slog jag till. En blomranka med en av de finaste blommorna jag känner till – körsbärsblomman. På rankan finns fem blommor, en för varje syster. Varje blomma är unik, precis som de älskade underbara kvinnorna som jag har fått äran att kalla systrar och som jag kommer vara sammanlänkade med tills den dagen jag tar mitt sista andetag.
Jag har spenderat otaliga timmar vid min favoritstrand. Storviksand. Den är belägen i Sörmjöle, där Östersjöns vågor slår in mot Västerbottens sandstränder. Här har jag åkt och badat mitt i natten efter att jag slutat jobba, jag har njutit av solen när jag varit ledig, jag har hängt där på den rekordkalla midsommaraftonen och jag har tagit dit folk som jag tycker hemskt mycket om så att de också ska få uppleva det där underbara.
Trots att jag och Magnus har lite svårt att vara på plats jämt och se alla förluster, vinster och sablarns 0–0-matcher så fick vi åtminstone uppleva det bästa som har hänt klubben sedan 2001. Vi är tillbaka i Sveriges bästa serie och vi är där för att stanna. De fyra matcher jag har sett i år på Nya Söderstadion kvalar sig definitivt in som de bäst spenderade timmarna i år.
Jag blev urless på mitt mörka och långa hår. Gick till frisören och sa NU KÖR VI.
I år har jag också fått extremt mycket olika erfarenheter från tre olika arbetsplatser. Plus att jag gjorde min egna tidning. Den är jag fortfarande väldigt stolt över.
Först lärde jag mig att bli en snabb redigerare på Barometern i Kalmar. Jag lärde mig att bli ännu bättre på redigering under mina tio veckor på Norrlands största tidning Västerbottens-Kuriren under sommaren. Den största utmaningen alla kategorier var när jag gav mig fan på att bli sportjournalist på Sveriges största sporttidning. Det gick över förväntan. Över hundra alster går att läsa på webben, det är bara att söka på mitt namn på aftonbladet.se
Årets bästa vecka spenderades med familjen Tjernqvist i Toscana. Nuff said. Amazing.
I övrigt har jag mest gjort upptåg med personer jag älskar. Likt alla ovan. Underbara kvinnor hela bunten. Nästa år ska vi hitta på ännu mera hyss, det är jag helt övertygad om.
2014, det var roligt att hänga med dig. Jag hoppas att ditt syskon 2015 är minst lika generös som du har varit mot mig.

Att ha fotograferat i -15

 

© Moa Bjurner. Foton tagna med Canon Eos 600D + Canon EF 50/1,8.

I helgen var jag och Magnus och hälsade på dessa härliga människor ovan. Dels för att det är underbart att umgås med dem, dels för att jag och Linda planerat in att ha en gravidfotografering. För i februari ska de bli tre och Linda är i den där fantastiska delen av graviditeten då det bara strålar om henne. Jag menar, ni ser ju!
Att Västerbotten visade sig från sin allra bästa sida när vi stack ut för att jaga solnedgången och föreviga bebismagen gjorde att förutsättningarna för att få deras kärlek att fastna på bild var både enkla och perfekta. Nog för att Linda frös en aning och mina fingrar höll på att falla av efter en stund av frenetiskt trycka på avtryckaren i minus femtongrader, men som jag alltid säger – vad gör en inte för konsten?
I dag är det plusgrader och alla tecken på snö har regnat bort, men när jag tittar på bilderna kan jag inte mer än vara nöjd över att vädergudarna uppenbarligen var på vår sida i går i alla fall.
 

Liknande inlägg

Att vara rädd för framtiden

Praktiken börjar lida mot sitt slut. Om åtta dagar befinner jag mig i Norrland igen. Jag har fem arbetsdagar kvar på en praktik som ändå måste ses som en ordentlig milstolpe i min utbildning. Den långa tio veckors praktiken är på i sitt slutskede.
När jag kommer tillbaka är det lite drygt sex månader kvar tills jag är utexaminerad journalist, om jag lyckas med de återstående utmaningarna vill säga. De består av ett stycke c-uppsats. Och ett stycke grävjobb. För personer som inte är inne i den akademiska svängen kanske detta låter lätt som en plätt, men jag inbillar mig att det kommer krävas en hel del blod, svett och ganska mycket tårar innan jag står där i den ljumma junibrisen och ser på ett papper som tydligen bevisar att jag får högre lön enligt våra kollektivavtal. 
Ibland undrar jag vad som föll i mig när jag sökte in till en utbildning som utbildar 400 % för många journalister jämfört med vad det finns lediga journalistiska tjänster. Ja, ni läste rätt och ja, det är förjävligt och ja, jag är skitförbannad. Jag undrar om det är värt alla hundratusentals kronor jag kommer att vara skyldig CSN. En sak kan jag besvara efter den här tio veckorsperioden. Är det så roligt att det är värt det? Svar ja. Yrket i sig passar mig som handen i handsken. Inget snack om saken. Vare det sig det är att skriva eller redigera. 
Men om branschen är redo för mig om mina andra tjugo klasskamrater, plus alla andra hundratals som kommer utexamineras i samma period, det är jag inte lika säker på. Jag är inte heller säker på att jag kommer att orka jaga jobb i den utsträckning som jag inbillar mig kommer krävas. 
Det är en tuff verklighet där ute. Alla tidningsredaktioner skär ner. ALLA. Alla drar ner på möjligheterna att någonsin se orden fast anställning tryckta på ett anställningsavtal. I den gråaste av novembermånader så känner jag inte att positiviteten flödar, även om jag kommer att göra mitt bästa för att bli oumbärlig där jag än kommer att sätta min fot. Å andra sidan finns det väldigt mycket saker jag skulle kunna tänka mig att göra om den journalistiska yrkesbanan skiter sig. Men jag tror ju någonstans att jag blir lyckligast av att göra precis det jag alltid drömt om att göra. Att skriva. Och att berätta människors historia.