Att ha 30 000 skäl att gå på fotboll

 
Jag inbillar mig att människor har väldigt många olika identiteter. Moa, det vill säga mitt jag, består inte bara av en identitet och en Moa som fungerar i alla situationer. Livet är ett spektrum av färgskiftningar i form av människomöten och därför har jag olika identiteter som anpassas dels efter de situationer jag möter och dels efter de situationer jag söker.
Med det i åtanke vill jag presentera en av mina identiteter. Fotbollssupporter. Det är ett ord som de senaste åren har svärtats ned, förlöjligats och någonstans tappat sin charm. Men jag återkommer till det. Och eftersom jag är tjej, kommer jag ens ha legitimitet att uttala mig om fotboll och supporterskap? Hur kan jag ha vetskap om hur det är att stå på en klackläktare? Jag är inte urbilden av en fotbollssupporter, än mindre en fotbollssupporter som går på matcher. 
Ni som känner mig bra vet att det inte är på grund av min pojkvän som mitt hjärta klappar grönvitt. Det är inte heller på grund av att Hammarby har gått upp i allsvenskan efter otaliga år i divisionen under. Det är för att inne i mig sitter ett supporterskap så djupt rotat att när media och människor i största allmänhet missuppfattar det supporterskapet blir jag innerligt ledsen och frustrerad. 
Vid säsongsstarten av allsvenskan, just likt denna, blir det ofta fokus på våld. Förra året var det av största relevans då ett mycket tragiskt dödsfall inträffade just innan fotbollsfesten skulle börja. I år vet jag inte om det är lika rättfärdigat. Debatten blir felaktig och missvisande. Och bengaler är inte att utöva våld mot någon annan. För det är väl mest bengalerna man kan klaga på den här säsongsinledningen.
I dag har en vanlig fotbollssupporter fått stämpeln huligan. Det är ofta följdfrågan nämligen, när jag berättar om min fanatism (som förövrigt är ett positivt ord), är du huligan? Och nej, jag är inte en våldsbejakande idiot som söker upp likasinnade med andra lagtillhörigheter på platser som inte tillhör en fotbollsarena för att slåss för laget i mitt hjärtas namn. Av de trettiotusen hammarbyare som trängs, och då menar jag verkligen trängs, på Nya Söderstadion är kanske en procent huliganer. Alltså på sin höjd ett hundratal personer.  Vi andra, nästan 30 000, vi älskar fotboll och Hammarby och att se Kennedy slå frisparkar rätt in i mål och sjunga tills rösten tar slut och hoppa tills vi får kramp i vaderna och åka på bortamatcher i icke-orter och älska vårat lag tills stunden vårt hjärta slutar slå. Vi tar inte till våld och vi skulle aldrig komma på tanken att göra det heller. 
Att inte påstå att det finns problem på svenska fotbollsläktare är självklart att ducka för det uppenbara och att leva med väldigt lite självinsikt. Läktarkulturen behöver ifrågasätta sin manliga norm och den rivalitet som i ord ibland slår över i hat. Att säga någonting annat vore att ljuga. Men som den samhällsstruktur som fotbollen är en del av är det inte helt lätt att förändra ett patriarkalt sätt att approacha livet. Typ säga förnedrande ord i form av att motspelaren är en hora, eftersom en tjej som säljer sex är en av de personer med minst värde i just ett patriarkalt samhälle. Att skambelägga fotbollen för att större strukturellt problem är fel, hjälp istället att fortsätta förändra fotbollen till det bättre. 
När jag för mer än tio år sedan började odla ett aktivt supporterskap, genom att vara på varenda hemmamatch och när jag kunde åka på bortamatcher till Strömvallen eller Nya Ullevi, då var jag och mina tjejkompisar undantag. Vi var ovanliga och märkliga i det sammanhanget. Men eftersom snubbarna märkte att vi var precis lika mycket bajare som de var spelade vårt kön mindre roll till slut. I år när jag gick i premiärmarschen från Medborgarplatsen till Nya Söderstadion med min minst lika Hammarbytokiga karl märkte vi att det var så mycket brudar överallt. Brudar som skrek bajensånger högt och som virade hammarbyhalsduken runt halsen eller som bar en matchtröja med Hammarbymärket närmast hjärtat med oerhörd stolthet. En förändring till det så mycket bättre hade skett. 
Dessa älskade kvinnor är ett tecken på att det går att förändra fotbollsläktare, att det går att förändra normer och synsätt. Det gäller bara att jobba långsiktigt och med en positiv anda. Det går inte att hata på fotbollen och hoppas att den i sin tur slutar hata. Otroligt kontraproduktivt. Så medan de som inte går på Hammarbymatcher hatar på oss, så ska jag tillsammans med mina andra trettiotusen skönsjungande vänner i Hammarbyfamiljen njuta av återkomsten till allsvenskan och att vi faktiskt förändrar. 

Att ta egna beslut

Eftersom jag ser ut som att jag är typ tolv år gammal känns det som att jag stundtals måste rättfärdiga min graviditet. Som att jo, jag får faktiskt visst. Jo, jag är tillräckligt gammal. Jo, jag har skaffat mig tillräckligt mycket livserfaranheter för att få ta ansvar för en annan människas liv. 
Jag får en känsla ibland av att människor i vårat avlånga land har väldigt mycket åsikter om när andra ska skaffa barn och inte ska skaffa barn. Och det är väldigt intressant! Dels får man gud förbjude inte vara för liten när det där embryot befruktas i magen för det innebär ju att en måste ha haft sex för att det ska funka (!?!) och dels ska man ha rest, pluggat, levt livet, skaffat sig en karriär, bostadsrätt eller hus och kanske en hund innan rötterna ska försöka planteras och DNA-blandningen mellan två människor ska sättas i verket. 
Vet ni? Ibland är det faktum att skaffa barn med en person som en älskar mycket viktigare än allt det andra. Även om man är 16 år gammal eller 43 år. Och ja, ibland går allt åt helvete med personen man älskade innan bebisen kom till livet, men hur i helskotta ska en kunna räkna ut det på förhand? Nog för att det är den största skräcken jag går och bär på, skilsmässobarn med allt vad det innebär. Det är en risk jag är beredd att göra allt för att undvika. 

Trots lite orosmoment så har jag i alla fall rätt att bestämma över mitt liv. Nu råkar jag hinna få min bebis efter jag har tagit en helt värdelös journalistexamen, men hade bebisbakandet infallit tidigare hade jag bara arbetat med den situationen. Däremot är jag snart 25 år, jag har inte varit på mer än några enveckorssemesterar, jag har en hyresrätt och kommer inte ha en anställning när bebisen ploppar ut. Kommer jag verkligen passa som mamma enligt mallen som Sverige har målat upp för den perfekta föräldern? Tro fan det, för det är det enda jag har velat sen jag var åtta år. 

Liknande inlägg

Att vara ambivalent

Jag har försökt skriva det här blogginlägget ett tag. Eftersom jag har gått och burit på den här hemligheten ganska många veckor. Arton närmare bestämt. Arton veckor med en liten ninjabebis i magen. Som gett upphov till bubblande oroskänslor och kärlekskänslor på samma gång. Jag har försökt att låta mig själv inse att det är en process, att det ska ta lång tid och att det är meningen att man ska känna oro, kärlek, rädsla, ännu mer kärlek, upprymdhet, stillhet och allting annat däremellan. Och jag har velat skriva. Så många gånger.

Sedan börjar jag fundera på hur utelämnande jag ska vara. Jag vet själv hur underbart det är att läsa om andras upplevelser, men samtidigt så tycker jag att man kommer undan med att läsa en blogg. Om jag läser om ditt liv, varför ska jag då fråga dig om exakt hur det där kändes, när du redan har skrivit ett känslomässigt inlägg om det på din blogg? Förhoppningsvis är jag en så pass bra vän att jag vill prata med dig om det ändå, men alla andra – vänner i gränslandet av en bekantskap och en närmare vänskap – de stannar där. De stannar vid det där blogginlägget, nöjer sig med att jag har fyllt det med ord av mina egna känslor. Att jag vridit upp mitt känsloregister, sökt i ordförrådet efter sådant som passar för den här stunden. För att beskriva hur det känns för mig att vakna och instinktivt lägga handen på magen, för jag vet ju att det finns någon där inne. 

Ju mer jag delar med mig av, desto mindre är ni villiga att söka upp mig. Att fråga hur jag mår, att fråga hur bebisen mår och fråga om jag behöver något. Ju mer jag berättar, eller hur lite jag berättar fastän ni tror att jag berättar massor, desto mer avstånd gentemot er får jag. Och vet ni, det här är en av de viktigaste händelserna i mitt liv. För den påverkar min relation, den påverkar min kropp, den påverkar mitt psyke, den påverkar min kärlek, den påverkar min familj, den påverkar inte minst min framtid. 

Det handlar nog om rädsla egentligen. En rädsla om att ni ska välja mina ord framför mig. Det är en främmande tanke, med tanke på att jag alltid satt mina egna ord först. I mina vildaste drömmar har mina ord varit mitt vassaste vapen och det dyrbaraste jag har. Att jag nu låter orden kommer ner från tronen jag satt dem på och förpassa dem till någon mindre ärofylld plats i mitt liv, ja det skrämmer mig. 

Samtidigt känner jag ett sådant stort behov av att skriva. Ett mycket större behov än vad jag känt på länge. Och jag har alltid velat att mina ord ska bli lästa. Annars känns det som att jag förminskar dem. 

Att hitta en balans där jag får skriva och där ni får vara med och läsa utan att ni får reda på för mycket, jag ska försöka leta efter den. Det är inte säkert att jag hittar den och då kanske jag fortsätter att skriva i dokument som ingen annan kommer åt än jag själv. Eller så börjar min blogg leva igen, med en lite annorlunda karaktär. Eftersom jag misstänker att mitt liv aldrig någonsin kommer att bli sig likt igen.