Att ha fotograferat i -15

 

© Moa Bjurner. Foton tagna med Canon Eos 600D + Canon EF 50/1,8.

I helgen var jag och Magnus och hälsade på dessa härliga människor ovan. Dels för att det är underbart att umgås med dem, dels för att jag och Linda planerat in att ha en gravidfotografering. För i februari ska de bli tre och Linda är i den där fantastiska delen av graviditeten då det bara strålar om henne. Jag menar, ni ser ju!
Att Västerbotten visade sig från sin allra bästa sida när vi stack ut för att jaga solnedgången och föreviga bebismagen gjorde att förutsättningarna för att få deras kärlek att fastna på bild var både enkla och perfekta. Nog för att Linda frös en aning och mina fingrar höll på att falla av efter en stund av frenetiskt trycka på avtryckaren i minus femtongrader, men som jag alltid säger – vad gör en inte för konsten?
I dag är det plusgrader och alla tecken på snö har regnat bort, men när jag tittar på bilderna kan jag inte mer än vara nöjd över att vädergudarna uppenbarligen var på vår sida i går i alla fall.
 

Att vara rädd för framtiden

Praktiken börjar lida mot sitt slut. Om åtta dagar befinner jag mig i Norrland igen. Jag har fem arbetsdagar kvar på en praktik som ändå måste ses som en ordentlig milstolpe i min utbildning. Den långa tio veckors praktiken är på i sitt slutskede.
När jag kommer tillbaka är det lite drygt sex månader kvar tills jag är utexaminerad journalist, om jag lyckas med de återstående utmaningarna. Ett stycke c-uppsats. Ett stycke grävjobb. För personer som inte är inne i den akademiska svängen kanske detta låter lätt som en plätt, men jag inbillar mig att det kommer krävas en hel del blod, svett och ganska mycket tårar innan jag står där i den ljumma junibrisen och ser på ett papper som tydligen bevisar att jag får högre lön enligt våra kollektivavtal. 
Ibland undrar jag vad som föll i mig när jag sökte in till en utbildning som utbildar 400 % för många journalister jämfört med vad det finns lediga journalistiska tjänster. Ja, ni läste rätt. Jag undrar om det är värt alla hundratusentals kronor jag kommer att vara skyldig CSN. En sak kan jag besvara efter den här tio veckorsperioden. Är det så roligt att det är värt det? Svar ja. Yrket i sig passar mig som handen i handsken. Inget snack om saken. Vare det sig det är att skriva eller redigera. 
Men om branschen är redo för mig om mina andra tjugo klasskamrater, plus alla andra hundratals som kommer utexamineras i samma period, det är jag inte lika säker på. Jag är inte heller säker på att jag kommer att orka jaga jobb i den utsträckning som jag inbillar mig kommer krävas. 
Det är en tuff verklighet där ute. Alla tidningsredaktioner skär ner. ALLA. Alla drar ner på möjligheterna att någonsin se orden fast anställning tryckta på ett anställningsavtal. I den gråaste av novembermånader så känner jag inte att positiviteten flödar, även om jag kommer att göra mitt bästa för att bli oumbärlig där jag än kommer att sätta min fot. Å andra sidan finns det väldigt mycket saker jag skulle kunna tänka mig att göra om den journalistiska yrkesbanan skiter sig. Men jag tror ju någonstans att jag blir lyckligast av att göra precis det jag alltid drömt om att göra. Att skriva. Och att berätta människors historia.
 

Liknande inlägg

Att vara arg på Fars dag

Jag skulle ljuga om jag skulle säga att Fars dag i år var en lätt dag. Det har byggts upp en otroligt skör stämning mellan mig och det här kommersiella jippot. Enda sedan alla företag som någonsin skulle kunna tjäna på att Fars dag existerar började marknadsföra sina speciella produkter just för din pappa i alla tänkbara kommersiella kanaler.
Tro nu inte att jag inte unnar er och era pappor sitt firande, för det gör jag. Ta vara på era pappor. Alla pappor är inte bra pappor och alla pappor är inte bra hela tiden varje dag, men nog tycker jag att de ska firas. Egentligen varje dag.
Just i år vill jag bara kräkas på att de flesta har pappor som de kan ge kort, blommor eller en extra kram till. Nog har jag fadersfigurer i mitt liv som jag uppskattar, men det sticker i hjärtat varje gång jag uppmanas att köpa en ny tv eller pyjamas eller en rakhyvel till min pappa. Vad hade ni tänkt att han skulle göra med det? Hur hade ni tänkt att jag skulle leverera dessa obetydliga saker? Hur dåligt vill ni att jag ska må? Sådana frågor tampas jag med i huvudet när jag konfronteras med den här dagen.
Istället för att fira tänker jag på hur fel det blev. Hur psykisk ohälsa gömmer sig som en osynlig dementor som kommer och tar liv när vi minst anar det. Eftersom vi inte upplever, förstår och respekter psykisk ohälsa precis så som det är - ett sjukdomstillstånd. Det smärtar mig att min pappa föll utanför systemet, att han varken ville eller kunde få hjälp. Och att jag står här på andra sidan och önskar inget mer än att min pappa ska läsa mina jävla artiklar. Istället har jag en gravsten jag möjligtvis skulle kunna söka tröst hos om jag hade varit nära den.
Jag söker inte sympati, utan jag vill belysa ett stort samhällsproblem. Jag vill att ni tar psykisk ohälsa på allvar. Jag vill att vi ska bli bättre på att förstå människors upplevelser, deras ångest och deras oförmåga att anpassa sig till alla sociala strukturer som vi har byggt upp. Att ett brutet ben kanske syns på utsidan, men social fobi eller ångest som inte syns, är minst lika viktigt att både ta på allvar och att behandla. Det går inte att gipsa bort ständig ångest, men det går att lära sig hantera den.
Om den inte hanteras, om den inte behandlas och respekteras så kan det sluta med att det enda som finns kvar av en pappa är en grå gravsten som inte ger någon tröst en Fars dag när pappan inte längre finns att fira.