Att ha en vän med ett hjärta av guld

© Moa Bjurner. Foton tagna med Canon Eos 600D + Canon EF 50/1,8.

Jag önskar att alla någon gång kunde få möjlighet att ha en vän som Madeleine. Hon är inte bara hisnande vacker både på insidan och utsidan, hon har även alltid alla andra människors bästa som den första prioriteten i sitt eget liv. Och vilken journalist hon är sedan. När vi hade en månad av radiojournalistik i våras fick hon hela vår klass att tappa andan över hennes reportage. Inte bara för hennes förmåga att berätta en historia om en människa i en utsatt situation, utan också att med en enkel inspelningsapparat gav hon denna person utrymme och spelrum att berätta om sitt liv. Det var som att alla i klassrummet hade fått se en kärva av personens liv, som Madeleine hämtat upp och visade för oss. Den kärvan tror jag ingen av oss vill lämna tillbaka.
Ett hjärta av guld, det har hon. Jag hoppas att vår cyniska värld inte någonsin tar det ifrån henne.

Att redan ha drabbats av separationsångest

 
Det är över tre år sedan jag stack från de södra delarna av Sverige och påbörjade något slags nytt liv i Västerbotten. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle kännas, både att lämna en plats som jag alltid känt tillhörighet till och en plats där jag hade alla mina nära och kära. Saknaden som stundtals kan göra att luften går ur kroppen och saknaden som gör att det går att stirra i taket i timtals. Ju hårdare jag stirrat desto mer har jag önskat att jag skulle ha kunnat teleportera mig tillbaka. 
Jag hade heller aldrig kunnat föreställa mig hur mycket jag skulle komma att älska Norrland, så besinningslöst mycket som jag har kommit att göra. Jag hade en förhoppning om att det skulle hjälpa mig att växa och utvecklas som person. Det kan jag lova att det har, jag är inte samma Moa som en gång flyttade hit. Varje gång jag går utanför dörren är jag uppriktigt glad över att få vara en del av en stad som ger mig så mycket tillbaka.
Om mindre än två veckor kommer jag att ha min grund i Stockholm igen. Under resten av hösten. Jag är livrädd för det. För det första för att jag ska börja skriva journalistiskt (vilket jag inte gjort på ett tag) och för det andra för att jag ska lämna allt det fina jag har fått skapa i Norrlands huvudstad. Och jag kommer sakna allt det vackra i det underbara landskapet. Jag kommer sakna älven och luften och min kärlek. Mest min kärlek tror jag, egentligen. Men det låter mer sympatiskt om jag sveper in det i det där landskapet han har fått mig att uppskatta lika mycket som mina egna hemtrakter.
 

Liknande inlägg

Att erkänna vem som format mig

Jag önskar att jag kunde säga att allt kommer att ordna sig. Jag önskar jag kunde klappa den rädda flickan på ryggen och ge henne den tryggheten. Jag önskar att jag hade möjligheten att ta bort allt det onda i världen, att ta bort alla hånfulla ord, alla elakheter som hon kommer att dagligen få bemöta. Men jag vet vad hon kommer att uppleva. Jag vet hur hård den här världen är mot den som råkat födas med det könet som inte råkar vara värt något i jämförelse med det andra.

Det är inte förrän nu jag insett att jag redan som liten insåg att jag faktiskt inte var värd lika mycket som killarna i min klass därför har jag har alltid haft parollen "liten men tuff". Det har varit min överlevnadsstrategi. Jag uppfann den antagligen någon gång första åren i skolan, minns att jag alltid burit med mig den när jag hållit huvudet högt genom skolans korridorer. Jag har varit tvungen att visa att ingen kan sätta sig på mig för att få respekt och för att vinna mark på ett territorum jag egentligen inte har tillträde till. Ordet liten har egentligen betytt tjej. Och tuff har varit mitt enda sätt att kämpa mig till den verkligheten jag vill leva i.
Jag knäckte även en annan kod. Jag förstod att om jag intresserade mig för sådana saker som är typiskt "killiga" så skulle de inte behandla mig som vilken tjej som helst. Jag skulle få dem att haja till och inte se på mig på samma nedlåtande sätt. Jag fick tidigt reda på att jag var snabb, vilket gjorde att jag tränade mig så snabb att inte ens killarna hann ikapp mig. Jag gillade fotboll, åtminstone till den grad att jag lärde mig att älska det. Jag insåg även fort att om det var något som vann killarnas respekt så var det att jag hade KOLL på sport och fotboll. Så då skaffade jag mig det. Jag blev världens Hammarby-nörd och även fast de flesta killarna hade sympatier på annat håll så visste de att de alltid kunde snacka fotboll med mig. När tjejerna valde syslöjd på "elevernas val" på högstadiet valde jag att spelade fotboll med alla killar. Jag önskar att det berodde på att det var det jag tyckte var roligast och inte för att killarna skulle tycka jag var cool för att jag gav mig in i närkamperna till hundratioprocent och aldrig grät när de pucklade på mig framför mål.
 
Här står jag i dag, med en stundande praktik på Sportbladet och inser att det är alla killar jag någonsin träffat som fått mig att hamna där. Ni har format mig. Ni har fått mig att vilja komma bort från allt flickigt och att alltid ha manliga attribut före de kvinnliga, som också finns där. För era attribut är mer värda än de kvinnliga som finns där under ytan.
Jag tänker inte vara arg eller upprörd över att det är så. Jag tänker embracea det faktum att jag är på det här sättet. Men att inbilla mig att jag var ett blankt blad som bara var så här när jag föddes är bullshit. Jag blev så här för att det är mitt sätt att överleva.