Att fantisera

 
Det finns ett citat från en bok som förföljer mig. Det är från Voltaires klassiker Candide. Om ni inte har läst den kommer ni kanske heller aldrig göra det (tråkigt för er, men jag tänker samtidigt att har ni inte läst den nu så lär ni inte heller ha något behov av den och således förstå att det kan vara en sak som onekligen saknas i erat liv). Nåväl. I den här boken, som jag har tagit mig tid att läsa och att försöka förstå så upprepas en mening av en av bikaraktärerna x antal gånger. Detta citat lyder: "I den bästa av alla tänkbara världar". Och ja, jag kan ha råkat skriva det några gånger tidigare i min blogg eftersom det hemsöker mig i mina tankar.
I den bästa av alla tänkbara världar, kan ni föreställa er den? Jag vågar knappt. Eftersom du och jag har garanterat olika referenspunkter så ser våra respektive bästa tänkbara världar mest troligt ganska så olika ut. Men eftersom detta är min plattform råkar det vara så att det är jag som drar i spakarna.
I min bästa tänkbara värld, där skulle det vara sommar ganska precis jämt. En månad vinter, sen en och halv månad med vår. Ingen höst. Inget slask. Inget grått. Mest sommarvärme, kvittrande fåglar i blommande träd och diverse blomster i regnbågens alla färger. Överallt. I min värld skulle jag ha läslust jämt, skrivlust desto oftare och ha ett enormt kök med alla bakgrejer jag ens vågar föreställa mig. Detta skulle resultera i att mitt dygn dessutom skulle behöva vara dubbelt så långt så jag även hinner med att morgonsimma i bassängen utanför mitt hus och dessutom stretcha ut kroppen med en vidunderlig utsikt över ett magisk landskap. 
Runt bassängen ska det ligga ljusa stenplattor och rabatterna ska vara överfyllda med överdånande blommor. På gräsmattan hjular mina små barn för fulla muggar. Eller så kanske de sparkar på en boll. Eller försöker fånga sköra fjärilar med en hov. Mest av allt vill jag att de ska vara barn.När det är dags att sova då kryper vi ihop tillsammans i deras säng och läser godnatt-sagor tills deras hjärnor är så överbelamrade med fantasistoff att deras små huvuden sjunker tungt ner i kuddarna och andningen blir tung.
Vissa dagar ska jag ta mitt pick och pack och gå till havet, för havet klarar jag mig inte utan. På vägen dit ska jag vinka till alla mina grannar och be dem komma över på tapas på kvällen. Mina fötter blir sotiga av vägdammet, men det bekommer mig inte eftersom jag snart kan doppa dem i det klarblå vattnet. I en korg som dinglar på min arm har jag den senaste Oates-boken (i min värld slutar hon aldrig skriva och jag kommer aldrig ikapp, bästa kombon) och frukt skurna i bitar. I armkrok går jag och min kärlek och visslar på någon radioplåga vi tvingats lyssna på för många gånger. Och fnissar ikapp. Så hans skrattgropar syns.
Ja, ungefär så ska det kännas i den bästa av alla mina tänkbara världar. Om jag fick bestämma det vill säga.
 

Att ha väntat på våren

Det är lite med andan i halsen som jag viskar till mig själv att det är vår. Snöhögarna har tinat, vi har tvättat bort vintersmutsen på bilen och conversen har fått komma upp ur förrådet. Successivt har jag burit in våren och omfamnat solen som gradvis får mer och mer utrymme varje dag. Men ändå så vet jag, att där jag bor, kan vintern komma tillbaka. Åtminstone en stund till.
Imorse snöade det. Fast marken var för varm och lät inte snön ligga kvar. Men det snöade. Det är en slags ständig påminnelse om att det är vädret som bestämmer och ingen annan. VIll molnen fixa snö, då gör dem det. Men den här gången vann den redan uppvärmda asfalten matchen mot de singlande snöflingorna.
Dessutom har jag kommit fram till det enkla svaret att hela jag nog är uppbyggd av solceller. Japp. Så måste det vara. Att hela min hud egentligen är solcellsplattor och att jag drivs av solenergi. I dag är det andra dagen i rad som det är molnigt och jag har tappat inspirationen till något annat än att sova omvartannat och gå runt i pyjamas. Så varför bor jag i Sverige? Högst oklart, jag ska ta mig en funderare på den.

Att ha konstant sorg

Varje gång mars närmar sig undrar jag när mörkret ska komma och svepa undan fötterna på mig. Inte ett bokstavligt talat mörker i form av gråa, tråkiga dagar utan snarare ett stort metaforiskt hål, ungefär som det som Alice i Underlandet ramlar ner i. Skillnaden mellan mig och den sagan är att jag inte hamnar i ett fantasiland med knasiga figurer, maktgalna drottningar och hattmakare som gärna bjuder på te. Jag hamnar snarare i en djup grop, utan någon som helst möjlighet att komma upp och det enda jag känner är sorg. En sorg som gör att hela mitt hjärta skriker och jag önskar innerligt att någon kan dra upp mig. Samtidigt som den tiden på året får mig att minnas, att känna och att sörja. Ibland tenderar livet nämligen att rassla på i en takt där sorgen blir sekundär och jag kan leva med den.
Det är skönt att hamna i sammanhang där de bara vet om den här versionen av Moa. Den personen som inte har haft något annat val än att kravla sig ur gropen. År efter år. Dag efter dag. Gropen som inte bara samlar min egen sorg och förlust utan även mina systrars och de andra kvinnorna som min far lämnade efter sig. Den Moa växer sig nämligen starkare och starkare för varje år. Det har jag märkt för i år är första gången jag inte gradvis sugits ner i den svarta sörjan. Mars har inte lämnat mig som ett en skugga av den studsande tjejen jag kan vara.
Det som svider mest är att på tisdag har det gått sju år. Det är en tredjedel av mitt liv. I en tredjedel av mitt liv har jag varit utan en pappa. Jag vet att jag inte är ensam och jag vet att det finns barn som levt mestadels av sitt liv utan en enda förälder. Men att sitta och jämföra sorg är inte hälsosamt och jag försöker inse att det är fruktansvärt för en person som jag, som hela tiden får höra att jag är så lik honom, att vakna varje dag och bara acceptera att jag inte kan ringa pappa och berätta det där kuliga jag fick veta i tisdags. Trots att hans nummer finns kvar i min mobil och har gjort det de senaste sju åren så kommer han aldrig att svara. Den hopplöshetskänslan skulle jag inte önska min värsta fiende att känna. Tro mig, jag har provat att ringa. Han svarar inte. Där han finns når ingen mobiltäckning i världen.
 
 Pappa konungen, jag älskar och saknar dig.
 
För alla mina nya, fina vänner. Jag tycker inte att det är jobbigt att prata om vad som hänt med pappa. Om ni är nyfikna, vilket jag förstår, då berättar jag mer än gärna. Jag vill att ni ska veta det.

Liknande inlägg