Att ha världens bästa vänner

 
Jag reflekterade nyss över hur vänner kan komma och gå. I vissa avseenden helt makabert och fruktansvärt, att man kan bli utesluten, bara avslutad eller avsluta själv. Vissa relationer verkar bara gå upp i en liten rök och aldrig komma tillbaka. Ibland kan det vara så att man befinner sig på helt olika platser i livet, eller på olika platser på jorden och av den enkla anledningen inte når varandra. Varken psykiskt eller fysiskt.
 
Vissa relationer är fantastiska. Även om vännerna inte är precis bredvid dig hela tiden. Jag har två sådana exempel att dela med mig av just nu.
 
I höstas då tog Nathalie hand om mig. Jag hade faktiskt ingenstans att ta vägen. Jag hade en månad där jag var utelämnad till en stad som varken var min hemstad eller mitt hem. Nathalie öppnade sitt hem åt mig och jag fick bo där i en månad. Vilket jag är innerligt tacksam över. Jag har ingen aning om vad jag skulle gjort utan henne just då. Vi hade det fantastiskt mysigt och bra tillsammans. En ovärderlig tid som jag inte önskar skulle ha passerat på något annat sätt. Jag vet inte om jag har tackat henne tillräckligt myckte för att hon gjorde det för mig.
 
Sedan kommer vi till Alice, min ständiga vapendragare som jag känt sedan vi var små och rultiga. Henne flyttade jag in hos i januari. Tyvärr har huvudstaden dragit henne tillbaka men jag fick ändå två månader av samboskap med en människa som jag önskar att alla hade möjlighet att lära känna. Fantastisk är inte ett tillräckligt tillfredsställande ord för att beskriva henne. Vi kom fort in i de där gamla gängorna, när man avslutar varandras meningen och börjar skratta åt exakt samma saker samtidigt. Sådant som man gör med sin bästa kompis. Jag uppskattar att även hon löste min boende situation och var min allra bästa vän igen.
 
Jag saknar alla mina vänner som jag inte har möjlighet att träffa varje dag. Ni är ovärderliga för mig. Ni stöttar mig. Ni får mig att hålla uppe hoppet när min vilja att fortsätta dalar. Ni är det bästa jag vet. Och ni vet vilka ni är.

Att berätta hur det känns

 © Moa Bjurner/Magnus Tjernqvist. Foton tagna med Canon Eos 600D + Canon EF 50/1,8
 
Jag vill erkänna en sak. Brutal ärlighet är det jag försöker sträva efter, att göra något annat är att inte minst lura sig själv men framförallt sin omgivning. Utan att vara brutalt ärlig finns det ingen som helst möjlighet för någon i din närhet att förstå vad som försiggår innan för allt det där som utgör ditt skal. Det är ingen som har tillgång till dina tankar, det är ingen som har tillgång till dina känslor, det är ingen som har tillgång till dina upplevelser eller dina önskningar. Om du inte sätter liv i dem genom att försöka uttrycka dem i ord, det där briljanta kommunikationssättet som människor har kommit på, så finns det inte en chans på världskartan att någon har en möjlighet att förstå.
 
Så jag vill berätta en sak. Jag vill uttrycka något. Jag vill försöka förklara. Jag vill sätta ord på en känsla. En känsla som jag har just nu. Och eftersom jag inte kan räkna med att ni har känt det jag känt, eftersom ni kanske upplever precis det jag upplever helt annorlunda, så ska jag försöka att ta det från början.
 
Det börjar i tårna. Och sedan sprider det sig, lite som en doft du drar in genom dina näsborrar gör. På ett lugnande och harmoniskt sätt. Det sprider sig genom alla leder, mjukgör musklerna, fyller ut blodet och när det färdats genom kroppens alla köttsliga delar så landar den till slut i hjärnan. Känslan gör mig för en sekund helt förlamad. Hjärnan gör mig helt paralyserad. Sedan rusar känslan tillbaka, precis på samma sätt som den vandrade in. Men nu pirrar det lite, det sticker i händerna och det känns lite som att hjärnan tar en slags okontrollerbar makt över min kropp. Och det går fort. Hjärtat börjar banka fort. Sedan måste den där känslan bara ut. Känslan kan inte stanna inne i min kropp. Känslan måste bearbetas och känslan måste få ord. Känslan måste harmoniseras i den verkliga världen. Den måste lämna den oförståeliga materia som den innehar när den befinner sig i mig. Den måste appliceras, överföras, den måste ventileras.
 
Vet ni vad det är? För mig är det där kärlek. Så där känns det, när jag tittar på min man. Så känns det när jag öppnar ögonen på morgonen och han sluter sina armar om mig. Så känns det när jag möter hans blick på jobbet. Så känns det när han rör vid mig. Så känns det när våra händer sluts om varandra. Så känns det. För mig.

Att vilja berätta

Allt jag vill är att skrika till världen att jag älskar dig.